vagentillmig.blogg.se

En blogg om vägen tillbaka till mig själv, mot nya mål. Utmattningsdepression, utmaningar och kämparglöd.

Jag vill leva, jag vill dö, i Hova (på äkta Västergötska)

Publicerad 2014-06-28 09:13:26 i Allmänt,

 
Hova: det trygga lilla samhället i norra Skaraborg, norra Västergötland och norra Västra Götaland.
Tryggt frågar ni er nu efter att ha läst den lokala tidningen de senaste åren. Listan på olika brottsrubriceringar kan göras lång: narkotikabrott, mordbrand, grovt rattfylleri... Och allt detta i det lilla samhället, det tidigare så trygga Hova.
 
Jag växte upp i Hova. Med min mamma, min pappa och min lillasyster. Granne med min dagmamma, granne med byns fotbollsplaner och granne med skogen. Lekkamrater runt knuten. Ett riktigt drömkvarter för en glad och framåt liten tjej!
Lite drygt en kilometer nedanför backen ligger byns kärna, och där fanns mormor och morfar, farmor, morbror och fostermoster, fastrar och farbröder. Där fanns också Kondis, Hova Konditori, som mormor ägde. Där jobbade dessutom pappa. Förutom honom fanns där ett par härliga tanter anställda, också de fantastiskt trygga. Hela Hova bestod av vänner, ytligare bekanta och Hovaprofiler. Visst fanns där unga buskörare, gamla alkisar och några bråkstakar; men även de var kändisar, och inget vi barn var rädda för.
 
Att bo i ett samhälle där alla känner alla är inte alltid positivt, men det är inte något jag tänkte på när jag var liten. Det problemet kommer senare, och det förtjänar helt klart ett eget inlägg längre fram.
 
Och jag måste tillägga att Hova fortfarande är ett ganska lugnt samhälle, iallafall om man jämför med det stora hela.
 
 

En treåring cyklar...

Publicerad 2014-06-27 22:31:17 i Allmänt, Livet,

...på sin rödvita trehjuling hela vägen ner till centrum. Det är ganska långt. Speciellt när man är tre år och cyklar på en gammal ärvd trehjuling. Men ni ska inte tro att den lilla tjejen klagar, eller säger att hon inte orkar. Tjejen är ju en duktig flicka som aldrig gnäller. Man kan och orkar om man vill.
 
Den där treåringen är jag, Elin Elisabeth Gustafsson. Treåringen som cyklar, kan prata flytande, hälsar på allt och alla... Listan på "goda" egenskaper kan göras lång. Säkerligen fanns där sämre egenskaper också, men det kommer ingen ihåg. Duktiga, rediga Elin. Första barnet, första tjejbarnbarnet, första bebisen i gänget. Uppmärksamheten haglade från alla håll. Men sen var hon ju så duktig också, och så otroligt orädd och social.
 
Inte kan man väl annat än att älska en sån unge? Ett praktexemplar.
 

30 år, och här kommer mina memoarer?

Publicerad 2014-06-27 09:13:04 i Allmänt, Livet,

 
Så var det dags.
30-årsdagen är på gång, och nu är väl ungdomen slut?
Eller är det inte så? Är det kanske nu allt börjar? 
Kanske är det så att jag har missuppfattat alltihop? Är det nuet man ska leva i?
 
Elin heter jag, och på söndag fyller jag 30 år. 30 år är väl inget tänker ni, och kanske är det så, men under mina fjuttiga år i livet har jag hunnit med mycket. Både på gott och ont.
 
Jag har nu bestämt mig för att berätta min historia, men också min framtid. Vägen tillbaka från den stora kraschen, utmattningsdepressionen, men också andra delar från mitt liv. Ett berg, följt av en dal, för att senare mötas av ännu ett berg... Ja, ni fattar galoppen.
 
Välkomna!
-Elin-

Om

Min profilbild

Elin Werner

Jag är Elin; en 30 år gammal tvåbarnsmamma, fru och människa. Vägen tillbaka från utmattningsdepressionen är krokig, men det SKA gå!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela