Högstadiet-varför måste man gå igenom det?
Så var det dags att börja högstadiet. På annan ort. På annan liten ort. Två mil med buss dit. Två mil med buss hem. Just de där två milen kanske inte är någon längre sträcka i det stora hela, men med bussar som gick en gång dit, och kanske tre gånger hem, var det en stor grej.
Hade man väl tagit sig dit med de fullpackade bussarna fanns ingen chans att ta sig hem förrän efter lunch i bästa fall.
Det här är berättelsen om att känna sig fast. Att känna sig ensam. Att känna sig orolig konstant.
Jag hade vänner i högstadiet, riktigt många ytliga vänner, och några få nära. Inget konstigt med det, eller hur? Utöver mina vänner gick ett par hundra andra elever på skolan. Av dessa kanske 20 stycken betedde sig som riktiga skitstövlar. Vad sägs om snöbollskrig inne, flipperspel med små sjuor i korridoren, dopp av mobbad i fontänen, upplåsning av upptagen toalett... Listan kan göras hur lång som helst. När allt det här hände satt lärarna på lärarrummet och drack sitt kaffe, helt vetandes om vad som hände där utanför, men utan att vilja, eller kanske orka, bry sig. Lärarrummet var låst, lärarna ville ju inte bli störda. Inte fanns det någon annan vuxen heller på plats, jag tänker en fritidsledare eller så.
Ingenstans kunde man gömma sig, ingenstans kunde man vara ifred. Inte ens inlåst på en toalett (som för övrigt var otroligt äckliga!).
Just det där med toaletten kom att bli en stor grej för mig, eftersom jag konstant hade ont i magen. Det som långt senare, diagnosen tog sju år att få, visade sig vara glutenintolerans, gjorde att jag i perioder bodde på toaletten. Tänk er att alltid ha ont, att alltid ha extremt bråttom till toaletten, i mer än sju år. Men läkarna skyllde på stress, nervös tonårsmage, dåliga matvanor... Mer om det i ett senare inlägg!
Förutom allt bråk i korridorerna kände jag press. Jag ville vara snygg, ha bra betyg, ha kompisar. Ja, det där alla vill ha? Kanske var det mest jag själv som satte press, men även andra i min närhet. Det kommer nog mer om det också framöver.
Hade man väl tagit sig dit med de fullpackade bussarna fanns ingen chans att ta sig hem förrän efter lunch i bästa fall.
Det här är berättelsen om att känna sig fast. Att känna sig ensam. Att känna sig orolig konstant.
Jag hade vänner i högstadiet, riktigt många ytliga vänner, och några få nära. Inget konstigt med det, eller hur? Utöver mina vänner gick ett par hundra andra elever på skolan. Av dessa kanske 20 stycken betedde sig som riktiga skitstövlar. Vad sägs om snöbollskrig inne, flipperspel med små sjuor i korridoren, dopp av mobbad i fontänen, upplåsning av upptagen toalett... Listan kan göras hur lång som helst. När allt det här hände satt lärarna på lärarrummet och drack sitt kaffe, helt vetandes om vad som hände där utanför, men utan att vilja, eller kanske orka, bry sig. Lärarrummet var låst, lärarna ville ju inte bli störda. Inte fanns det någon annan vuxen heller på plats, jag tänker en fritidsledare eller så.
Ingenstans kunde man gömma sig, ingenstans kunde man vara ifred. Inte ens inlåst på en toalett (som för övrigt var otroligt äckliga!).
Just det där med toaletten kom att bli en stor grej för mig, eftersom jag konstant hade ont i magen. Det som långt senare, diagnosen tog sju år att få, visade sig vara glutenintolerans, gjorde att jag i perioder bodde på toaletten. Tänk er att alltid ha ont, att alltid ha extremt bråttom till toaletten, i mer än sju år. Men läkarna skyllde på stress, nervös tonårsmage, dåliga matvanor... Mer om det i ett senare inlägg!
Förutom allt bråk i korridorerna kände jag press. Jag ville vara snygg, ha bra betyg, ha kompisar. Ja, det där alla vill ha? Kanske var det mest jag själv som satte press, men även andra i min närhet. Det kommer nog mer om det också framöver.
När jag tänker tillbaka på min högstadietid så känner jag verkligen ingen som helst lycka! Bara ett enda stort USCH!
