Livet tar en oönskad vändning.
När någon väljer att avsluta sitt liv. När någon väljer att lämna jorden. När någon väljer att begå självmord. Då finns det familj. Då finns det vänner. Då finns det bekanta. Chocken är total, brutal och vidrig. Smärtan är obeskrivlig. Sorgen är nattsvart.
Vet ni hur det är att tillhöra de som blir lämnade kvar? Kvar med smärta, kvar med funderingar, kvar med skuld? Om ni inte vet det så går det inte att förklara. Ni som inte vet kan vara glada.
Jag är en av dem som vet hur det känns. Jag är en av de drabbade. Jag är en av dem som har ett ärr i själen för alltid.
Den kvällen förändrade mitt liv för alltid. Den naiva tjejen på dryga tjugo år försvann den kvällen. Den sorglösa, nykära och levande tjejen förvreds till någon helt annan. Livet handlade plötsligt om att överleva dagen, att överleva natten. Att få nära och kära att överleva. Att tillsammans kunna gå vidare, att se på framtiden med hopp.
Det är snart tio år sedan. Tio år av ångest. Tio år av oro. Tio år av sorg. Det är också tio år av kämparglöd. Tio år av kärlek. Tio år av framåtanda.
Jag somnar och vaknar inte längre med bilden framför mina ögon. Bilden av en älskad som valt att avsluta sitt liv. Bilden av en familj som rasar samman i en stor hög. Nu fylls dagarna och tankarna mer av lycka, stolthet och liv. Nu kanske jag bara spelar upp bilderna för mig själv en gång varje dag, men även det kan vara en gång för mycket ibland.
Att jag var så envis den där kvällen. Ville inte lämna Robban i sticket. Klart att jag skulle följa med honom och mina svärföräldrar för att lösa situationen. Inte kunde jag veta att situationen inte kunde lösas, att det var försent för att lösas, att livet redan hade passerat. Samtidigt som jag kan banna mig själv för att jag följde med är jag glad att jag gjorde det. Hur skulle jag annars kunna förstå vad min älskade Robban fick se? Vad han fick känna? Vad han fick överleva?
Vet ni att självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15-24 år? Vet ni att självmord sker i alla åldrar? Vet ni att fyra människor i Sverige tar sitt liv varje dag? Varför undrar jag? Varför kan vi inget göra? Varför måste det sluta såhär?
