Det stora svarta hålet.
Det stora svarta hålet. Det avgrundsdjupa hålet. Det otäcka hålet.
Igår virvlade jag ner där. Ner i det läskiga, mörka och ostoppbara. Ner i en toalettspolningslik virvel.
Jag kunde inte andas. Luftstrupen krympte till ett smalt sugrör. Tårarna sprutade likt en fontän. Snoret flödade.
Det var dags för ännu en okontrollerbar ångestattack. Längesedan sist, men ändå inte välkommen. Faan.
Efter en sån här attack har jag lärt mig att det är viktigt för mig att analysera varför. Vad var det utlösande faktorn? Kanske var det flera? Vad hade jag kunnat gjort annorlunda för att häva den i tid? Kunde jag det?
Ibland blir svaret ett enkelt "Jag vet inte". Men oftast kan jag se många olika faktorer som har påverkat. De har liksom fyllt hela mig ända tills dess att det rinner över. Trötthet, stress, ensamhet... För lite mat, för mycket mat. För lite socialt umgänge, för mycket socialt umgänge. För mycket i kalendern, för lite i kalendern.
Den här gången var det ensamheten. Kände mig som världens mest ensamma människa. Kanske är det orättvist mot mina nära och kära att jag känner så ibland. Kanske är det inte alls orättvist? Ibland känns det som att jag bara ger och ger. Men vem eller vad ger mig energi? När gör jag något för mig själv och för min skull? Skjuts hit, skjuts dit. Mat här, mat där. Passa tiden, inte komma försent. Listan kan göras lång.
Hur svårt ska det vara att älska sig själv? Att sätta mig själv i första rummet? Att inte få dåligt samvete för allt?
Jag vill vara Elin. Jag vill vara stolt över att vara Elin. Jag vill vara snyggElin. Okej?
