Rädslan att aldrig komma tillbaka.
Rädslan är stor. Rädslan är just nu gigantisk. Rädslan är en enorm klump i magen.
Ska jag vara såhär trött? Ska jag vara såhär ljudkänslig? Ska jag vara såhär lättirriterad?
Resten av veckan? Resten av månaden? Resten av året? Resten av livet?
Hela min hjärna jobbar på högvarv. Tänker, tänker och tänker.
Tänker på det faktum att det kanske har sabbat hela mitt liv. Tänker på att aldrig orka till 100% igen. Tänker på att de vise tydligen kommit på att just den här sjukdomen kan ha gjort så att jag bränt sönder hjärnceller. Tänker på att aldrig bli mig själv igen.
Att vara den där härliga, driftiga och outtröttliga människan. Att alltid ge 1000%.
Jävla utbrändhet! Har du sabbat mitt liv? Du tror det va?
Jag ska göra allt för att motbevisa dig! Jag ska vinna!
Fast inte just idag. För just idag orkar jag inte annat än att fälla tårar över dig och spåren du lämnar efter dig. Jävla utbrändhet!
